Här lyssnar du på konserten! Tack till Domino Records.
1.Buried Alive 2. Pregnant Pause 3. Windfall 4. Hermits's Cave 5. Pleasant Shadow Song 6. Harmonia 7. County Line 8. Meet Me At The Mannequin Gallery 9. Don't Vote 10. Chimera 11. Not The Way 12. Dreams-Come-True-Girl 13. City Of Brotherly Love
En gång i tiden fick låten Harmonia oss på fall, du hör den som sjätte låt in i konserten. Cass levererar sin lågmälda pop i ett näst intill obefinligt ljus efter önskemål om att dämpa strålkastarna nästan helt. Vi ser bandet mot slutet av den drygt tjugo datum långa turnén och Cass skämtar om att han inte har hunnit köpa nya kläder och syftar på sina trasiga jeans. Annars får vi inga långdragna anekdoter från scen. Vid ett tillfälle öppnar han dock upp för önskemål från publiken men svarar snabbt att han inte spelar dem. Förvånansvärt få människor har sökt sig till Södran denna kväll, eller satt de utomhus på terassen och solade?

"Det stora instrumentet hörs både genom sin egen kraft och förstärkt genom mick, och den analoga klangen gör att det känns lite som att befinna sig på en saloon. Även om det antagligen är en av de deppigaste saloonerna någonsin. McCombs föredrar mörka ämnen, han ber om så lite ljus att nödutgångsskyltarna blir till strålkastare och i bakgrunden ylar en pedal steel.Precis som på skiva är arrangemangen uppfinningsrika, i Hermit's cave leker en golvpuka basgitarr och lite senare använder trummisen vad som ser ut som drinkpinnar istället för trumstockar. Allra finast är de intuitivt jammiga stycken, där varje instrument, precis som breakdansare, får kliva in i centrum och göra sina trick var för sig, och (ja, faktiskt) när McCombs inte sjunger. Ibland framstår han mest som en ungdomlig musiklärare med sin städtofs, sin gubbkeps och sitt ständigt lite besvikna uttryck. Men ljudet är varmt, brusigt och gammeldags, det är nästan sövande lätt att nicka med, och när Dreams-come-true-girl väl kommer, låter den som något Sam Cooke inte hade skämts det allra minsta över." Elin Unnes, SvD



